Om småborgaren i cirkulationen

En granne som just läser en biografi om Rosa Luxemburg tipsar mig om David Harvey. Ja varför inte tänker jag och lånar en bok betitlad Kapitalismens gåta och Kapitalismens kriser. Boken är lite av ”Så funkar Kapitalismen”; alltså en pedagogisk genomgång utan bilder om olika delar av det kapitalistiska maskineriet. Inte att säga mycket om. Gåtan som framställs tror jag är Harveys egen: Hur få Kapitalismen att funka?. Inte heller så mycket att säga om. De flesta böcker om Kapitalet på vänsternivå brukar nogsamt gå igenom första bandet av Marx´Kapitalet, men Harvey som stött på Rosa Luxemburg ägnar sig också åt andra bandet och varucirkulationen och de mindre rännilar som bildar kapitalismens stora å. Småföretagandet är Beck och så stöter jag i min tur på Den Morinska Klagan enligt nedan som är citerad nästan i sin helhet för att den är både intressant och välskriven.

”Jag drev ett aktiebolag i tio år. Det gick inget vidare, men bolaget sköttes klanderfritt fram till den sista tiden, då det blev kaos. Under åren har jag dragit in över 1 Mkr i utländsk valuta till landet och betalat miljoner i skatt. Inga bidrag. En mönstergosse alltså.
Inom bolagets ram startade jag världens första specialmagasin om infrastruktur – den samhällssektor som utgör grunden för allt annat. Det gjorde jag rätt i. Men jag gjorde fel. Det blev förluster år efter år. Som aktör på den publicistiska scenen brukar jag ibland få applåder, men som försäljare och sifferartist blir det mest ruttna tomater.
När bolaget till sist utsatts för grova bedrägerier, blev likviditetskrisen akut och det fanns inget annat val än att begära konkurs och kanske genomföra en rekonstruktion. Bedragaren friades från åtal med den märkliga motiveringen att ”han gjort sig skyldig till så många andra brott”.
Många tror att konkurser består i att flytta förmögenheter till lämplig brevlådenation och sedan låta samhället och fordringsägarna stå där med lång näsa. Det är extrema undantagsfall som blir omskrivna i medierna och ger medborgarna en felaktig bild av vad det egentligen rör sig om.
De flesta konkurser är tragedier med utarbetade småföretagare som drivs från hus och hem. Det är inte mycket nåd som ges. Det dåliga samvetet mot dem som förlorat pengar, ofta gamla vänner, gnager dygnet runt. I mitt fall är förlorarna fortfarande gamla vänner. De vet att jag kämpade på.
När konkursförvaltaren kom stod jag med 8 kronor som skramlade föraktfullt i fickan. Kaffet var slut, mjölken hade surnat, en lätt doft av Ragnarök spred sig på kontoret.
Konkursförvaltaren visste ingenting om förlagsverksamhet och jag ingenting om konkurser, bara att konkursförvaltaren nu tagit över företaget. Jag fick inte agera för bolagets räkning. Jag hjälpte honom så gott jag kunde.
Utgivningsbevis, prenumerantregister, annonsörkontakter och inventarier slumpades bort. Utestående fordringar, som jag arbetat in, drevs in och det slutade med förluster kring 1 Mkr. Konkursförvaltaren ansåg att det största värdet var min professionalism, så jag åkte med som lågprisdusör i utförsäljningen. Jag är fortfarande engagerad i tidskriften.
Jag hamnade också hos kronofogden. Jag kunde inte betala skulder och borgensförbindelser på en halv miljon kronor på ett bräde. Sammantaget är jag nu avstängd från krediter, hårt skuldsatt och nekas FA-skattsedel. Jag har svårt att få hyra bostad, kan inte hyra bil eller handla mot faktura.
Som företagare i Sverige är jag van vid utanförskap, så jag hankar mig fram ändå. Jag slåss för rätten till försäkringskassa och till a-kassa om det kniper. För 20 år sedan hade jag a-kassa i två månader vid en övergång från en arbetsgivare till en annan. Jag är knappast överutnyttjare av välfärdssystemet.
Men jag hindras alltså från att arbeta på ett sådant sätt att jag på sikt kan reglera mina skulder. Det är mot allt sunt förnuft. Det känns mer som ett straff för att jag visat högmodet att vilja bidra till samhällets utveckling och försörja min familj.
Hade jag varit bosatt i USA (vilket kan bli fallet), hade följande troligen hänt: Jag hade satt mig ned med banken och skattmasen. Vi hade gått igenom vad som hänt under åren, och man hade konstaterat att jag inte var ett affärssnille, men inte heller helidiot som företagsledare. Företaget var ju välskött i tio år, även om det inte gick så bra.
Man hade också konstaterat att jag var yrkeskompetent som publicist. Två publikationer som jag ansvarar för är bland de mest citerade publikationerna i landet.
Det vore av nytta för samhället att jag fick komma igen. Jag hade ju bara en enda konkurs bakom mig och har inte sysslat med något brottsligt.
”Det är bra med en konkurs. Då har du lärt dig något.”
Banken hade skrivit ned (eller rent av skrivit av) skulderna, hjälpt mig att hitta någon finansiär, gett mig en checkkredit och önskat mig lycka till med nya projekt.
Jag hade behållit gamla kunder, skaffat nya och jagat upp en professionell medhjälpare. På några månader hade jag varit uppe i miljonomsättning igen. Jag hade planerat bättre, agerat försiktigare. Jag hade gett nya uppdrag åt mina gamla leverantörer och på så sätt försökt kompensera dem för konkursförlusterna. Jag hade dragit in miljoner i valuta, betalat miljoner i skatt och varit en ytterst värdefull medborgare igen.
Varför missade Sverige dataålderns start? Varför har vi en näringslivsstruktur som är ett hot mot landets långsiktiga utveckling? Varför är ”fast anställning” fortfarande bönen för dagen?
Nu är vi bra på IT, men den kommer ursprungligen från amerikanska konkursbon drivna av hippies, rockgitarrister och buddhistiska guruer.”

Det morinska tankefelet som naturligtvis också är rätt skrivs: ”Det vore av nytta för samhället att jag fick komma igen. Ja, men nu är det alltså inte samhället det handlar om utan Kapitalismen. Det är ju ändå Kapitalet som bestämmer. Om inte annars så i sista hand. Kapitalisten, om vi nu likt som man gör med Gud ibland får personifiera, stjäl inte blott från arbetaren i produktionen utan också från småföretagaren i cirkulationen. När han vill och ”Samhället” ser gärna till att ”Kapitalisten” kan. Vill och kan är ju här strängt taget samma ord. Den osynliga handen som tar alla pengar han kan och ger ut nya kort, en ny hand,  så att spelet kan gå vidare.

Nåja, jag harvar vidare med Harvey för se vad som kan växa på hälleberget.

Annonser

BESVUREN

Greger Morin: BESVUREN (2012)

-Världen kan aldrig förstå hjälten, som hellre förblir vid besvurna avtal än spelar slug politicus … // Verner von Heidenstam KAROLINERNA

Protagonisten, hjälten, den viktigaste personen, huvudfiguren, medelpunkten, centralgestalten, portalfiguren, huvudrollen, primadonnan, förgrundsgestalten heter Klas och han för den maktlöses kamp mot samfälligheten av sociofiler. Inte helt olikt Karl den tolfte som försökte försvara sitt kungarike mot dem som tog för sig.

Det är knökigt att komma in i romanen som är egensinnigt skriven men efter ett antal sidor så flyter det på bra. Boken visar sig vara bra skriven med en konsekvent egenartad linje, intellektuell, distanserad men ändå lite påminnande om Celine. Många intellektuella av olika sorter citeras i sammanhangen. Är det någon jag saknar så är det kanske Max Stirner och egenintresset. Hjälten Klas som blivit fråntagen nästan allt av den sociala och kronofogdiska byråkratin pläderar för sin rätt att få fortsätta i livet med sina förutsättningar intakta och visar övertygande hur det inte alls ligger i sociofilernas intressen. Sociofilernas egna intressen går alltid före och ett av dem är behovet av utslagna att leva på. Sociofilerna är som ett främmande folk som behärskar undertryckelsen av alla de kan trycka ner. Det finns ett vi och det finns ett dom som skiftar utifrån perspektiven. En del förtryckare är i romanen namngivna medan andra figurer är tydligt tecknade men utan namn. Exempelvis: ”I bibliotekets tidningsrum träffar jag en fortfarande etablerad skribent vars redaktör jag var en gång för länge sedan.” Lätt att identifiera i en verklighet som kanske inte hör hit. Man kan egentligen aldrig veta när det gäller romanen. Författaren är fri och som läsare vill jag också kunna läsa romanen som fritt skriven, konstruerad och fristående och efterhand ta till mig sanningarna som kommer. Det kommer många sanningar här, iakttagelser och iakttagna sanningar. Författaren beskriver mentaliteten som driver och omgärdar dagens socialvård/fattigvård och framförallt hur människor asocialt görs fattiga av myndighetsrepresentanter. Det är lätt att dra en parallell till dagens flyktingmottagningskollaps som många lever gott på. Det är helt enkelt så här det fungerar. Makt mot maktlöshet. Repressiv tolerans? Kanske har Morin hittat en gräns här för den repressiva toleransen, den postmoderna varianten. Systemet krossar individen men finns det regler för detta, en oskriven regelsamling? Ja, man kan faktiskt fråga sig. För var än Klas vänder sig så har han knappt sig själv kvar